Idag skall vi läsa ifrån Danielsbokens andra kapitel om kung Nebukadnessars dröm, men jag skall inte tala om drömmen eller uttydningen utom jag tror att storyn runt omkring har något att säga oss och kristenheten idag.

I det första kapitlet så berättas det om hur Daniel tillsammans med en grupp unga män förs bort till Babel när kung Nebukadnessar belägrade Jerusalem. Och hur dessa män sedan skall tränas så att de kunde tjäna i kungens palats och hur Daniel är trogen Herren mitt i svårigheter.

Vi läser Daniel 2:1-30

Nubukadnessar drömde oroligt läste vi, han sökte svar på sina drömmar och sin oro. De visa kunde inte hjälpa honom, magi och religion kunde inte ge honom svar. Jag funderar på om du och jag kunnat du ge honom svar?

Är vi glädjeprofeter som Nebukadnessars vise män, som ger människor de svar de vill ha men inget har att ge när det verkligen gäller? Eller är vi som Daniel och hans vänner som känner den Levande guden och sätter vårt hopp till honom och inte på vår egen förmåga. Är vi självsäkra eller Gudssäkra?

Människor oroas även idag och bär på frågor de inte kan få svar på idag liksom på Daniels och Nebukadnessars tid. De prövar alla möjliga terapier och religioner, man dövar sig med alkohol och mediciner eller använder shopping, sex eller annat för att fly från samma gnagande oro och sömnlöshet som Nebukandessar upplevde.

Han hade visserligen fått en dröm av Gud som han inte kunde förstå, men han hade ingenstans att vända sig eftersom han genomskådat de ”andliga” männen runt omkring sig, de var bara ute efter sin egen framgång och sa bara det de trodde han ville höra.

Hur är det med den kristna kyrkan? Försöker vi spela på samma arena som alla dagens andliga guider , försöker vi bli ”må bra profeter” som inte har något egentligt att komma med utan bara stryker människor medhårs?

Människor genomskådar snart det som egentligen inte kan ge svar på deras oro och deras mardrömmar. De vill ha äkta vara, de vill ha ”uppenbarelse” istället för ”peptalk”. När vi ställs inför människors frågor, får vi inte stå lika handfallna som Nebukadnessars kaldéer, trollkarar, besvärjare och spåmän.

Vi skall inte förlita oss på vår egen förmåga utan gå till han som känner oss fullkomligt och som har alla resurser och svar. Jesus uppmanar oss:

Matteusevangeliet 7:7-11
”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.”

Underbara ord, de vittnar om en Gud som låter sig finnas, som vill bli uppsökt och som ger oss det vi behöver. Den evige Guden kan vi inte se, han är gömd för våra ögon – men han vill uppenbara sig för oss i våra böner.

Och detta handlar inte bara om oss själva, utan vi får be för uppenbarelse för andra runt omkring oss, så att vi kan tala ord från Herren rakt in i deras situationer. Att precis som Daniel och hans vänner vända sig till den Levande guden för att han skall uppenbara det som är dolt, så att Guds ljus kan få lysa upp mörkret i ensamma hjärtan.

Allt detta är möjligt gemom den Helige Ande, som utrustar oss med sina gåvor. Paulus uppmanar församlingen i Korint att söks uppenbarelsens gåvor först och främst eftersom människor behöver det:

1Kor 14:23-25
”Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna? Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: Gud är verkligen i er!”

Precis som Nebukadnessar så är våra grannar och vänner beroende av att få möta ett levande ord från Herren, ett ord som bekräftar hjärtats hemliga tankar och som ger hopp om något mer än det man kan se med sina ögon.

Vi dömer på det man kan se på utsidan – men Herren som känner allas innersta tankar, hemligheter, misslyckanden och sorger kan möta med ett rätt ord av förlåtelse, uppmuntran eller tillrättavisning.

Det står om Jesus att han visste av sig själv vad som fanns i människan, därför kunde han tala rätt in i människors liv. Vi får be till Herren att han utrustar oss med uppenbarelse, både i speciella situationer och som en gåva vi får betjäna varandra med.

Låt oss gå in i bön nu denna sommaren att vi får vara en profetisk gemenskap och att Posthuset får bli en uppenbarelseplats, där Gud uppenbarar sig och lyser upp människors liv.