Kategoriarkiv: Predikan

Förvandlade liv

Postat av
Svara
YouTube Preview Image

2 Korintierbrevet 5:17 – 6:2
”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst.

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord.

Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Som medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju: Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag. Se, nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.”

Jag gick i Bonum härom dagen och kände hur Herren talade med mig. Jag började titta på alla människor jag mötte och tanken på hur de skulle lära känna Herren kom för mig.

Det blev en överväldigande känsla av att många har väldigt långt till en personlig relation med Herren – mänskligt sett. Att människor lever sina liv utan att veta vad de missar och att en dag så riskerar de att allt bara tar slut, att döden vinner i deras liv.

Jag rycktes ur min vardag och ifrån listan med matvaror som skulle inhandlas. Och fylldes av nöd för de jag mötte. Hur når vi alla dessa underbara människor med budskapet om att livet kan segra i deras liv, att det finns befrielse och hopp. Att de kan få ett helt förvandlat liv.

För det är ju församlingens ärende – förvandlade liv, det är det Gud vill ge varje person du möter. Något annat kan inte vara målet. Något mindre räker inte, det är för lite. Men hur förmedlar vi berättelsen om ett helt nytt förvandlat liv i Herren Jesus till de vi har omkring oss.

När jag gick där på Bonum insåg jag att vi snart faktiskt kommer att kunna bjuda in dessa människor i vår nya kyrka på torget. Vi kommer ha en lokal som är lättillgänglig och där man kan samla folk. Vi bygger en mötesplats för dessa människor som lever sina liv runt omkring oss.

Men det räcker inte att ha en bra lokal, en central fastighet. Det hjälper inte att lyckas samla folk i en lokal – för att förvandla en människas liv så krävs det mer.

Vi är inne i ett intensivt byggprojekt nu – som kräver mycket av oss som församling, det är underbart att se hur vi tillsammans på olika sätt är med att bygga, förbereda & inreda. Jag tror att vi kommer att få se ett väldigt fint resultat, en mycket fin kyrka.

Men jag vill påminna oss om något vi sagt tidigare – målet är inte en ny fin kyrka utan den är ett verktyg i vårt uppdrag. Vi upplever att Herren vill resa upp detta verktyg mitt i centrum, att han vill nå alla dessa människor som är skapade till hans avbild.

Så när bygget är avslutat och vi invigt och landat – så skall vi tacka Gud för vad vi fått bygga tillsammans med Honom. Men vi får vi inte luta oss tillbaka och vara färdiga – när kyrkan är färdigbyggd.

Att bygga en kyrka är så mycket mer än att få klart väggar, golv, belysning och teknik. Att bygga en kyrka sker i andevärden och i relationer och möten med människor. Kyrkan på torget får inte bli ”ett fördelaktigt yttre” som skylten vid Segerstadsområdet löd för några år sedan när de satte ny fasad.

Vi söker inte ett fördelaktigt yttre – vi vill att insidan skall förnyas, vi vill se förvandlade liv. Och jag tror att Herren gett oss denna utmaning just för att han ser att han får använda oss, att han ser den längtan som vi bär på och den kärlek som vi fått förmedla i praktisk handling till människor i vårt samhälle.

Jag är oerhört imponerad av er i denna process som vi är inne i och genom åren, och jag skulle vilja berätta varför:

- Det finns en längtan att nå ut med evangeliet, det märks i bönesamlingar, i gudstjänster, i mötet med människor, i församlingsmöten – och det är väldigt gott att leva i och det är faktiskt ingen självklarhet. Var rädda om det – och låt inte den egna bekvämligheten ta överhanden utan fortsätt lev tjänande liv. Det är så vackert!

- Det finns ett mod att kasta sig in i osäkerheten. Att lita på att Herren står där och fångar oss i sin famn. En tro på Gud som har all makt! Att inse sina egna begränsningar och att samtidigt inse att ingenting är omöjligt för Gud.

- Det finns en villigheten att bidra med det man har, att vara som den lille pojken som kommer med sin lunch till Jesus – så att den fick räcka till många, många fler. Givmildhet och generositet är oerhört attraktivt – och vittnar om att man själv fått ta emot allt från någon annan.

Vi är ställda i försoningens tjänst och vi har blivit anförtrodda försoningens ord säger Paulus. Vi är Jesu sändebud till vår de som bor här omkring oss, vi är kallade att visa i ord och handling att det finns en väg till livet, en väg till befrielse och försoning – att Gud själv tagit på sig all skuld och skam.

Det finns ett ”Jag förlåter dig” som kan uttalas över varje människas liv. Det finns ett ”Jag förlåter dig” som gör att vi kan sträcka på vår rygg, lyfta blicken mot himmelen och vara befriade från det som tyngt oss förut.

Vi är kallade att samarbeta med Herren, att vara Guds medarbetare och varandras arbetskamrater. Vi skall hjälpa människor att ta emot nåden från Gud så att den blir till nytta – nåd som inte används är inte till någon glädje.

Guds nåd och förlåtelse har gjort det möjligt för oss och alla människor att få helt förvandlade liv. Att gå från en negativ spiral som slutar i död till en positiv spiral som slutar i evigt liv. Att gå från ett liv där döden är den stora fienden till ett liv där döden bara är början på ett liv tillsammans med Gud.

Att bygga en ny kyrka för alla dessa underbara människor som är skapade till Herrens avbild men som gått vilse i livet, det är vår uppgift. Vi har bland annat fått förtroende att möta barn och unga som inte är vana att gå till en kyrka – flera med tuffa omständigheter i sina liv.

I fredagens Church fick vi berätta om den förlorade sonen – om hur Gud är en far som rusar oss tillmötes och sluter oss i sin famn. Att även om livet ser skadat och trasigt ut så älskar han oss lika mycket – det gick rätt in i mångas hjärtan.

Att bygga en ny kyrka för de som inte brukar gå i kyrkan – det gör att vi måste tänka nytt. Inte nytt kring evangeliet, men nytt kring former och arbetssätt. Moppeverkstan är ett bra exempel på detta. För om vi vill nå de människor som ingen annan når – måste vi göra det som ingen annan gör.

Vår erfarenhet hittills är att när vi går så möter Herren oss och gör något precis brevid vägen vi går på. Han ser med glädje på vår vilja att nå ut och korrigerar vår väg och ger oss gåvor. Detta är något vi skall vara rädda om – villigheten att gå, lyhördheten vad Herren gör och ödmjukheten att korrigeras.

Vi avslutat ju idag vår böneperiod, vi har de senaste tre veckorna bett i f.d. posthuset och i hemmen för det vi står inför, vi har bett att Herren skall leda och tala. Vi har bett om beskydd och hjälp, om öppnade dörrar för evangeliet och att Herren skall uppfylla sina löften till sin församling i Gråbo, om en tid där många människors liv får förvandlas, där vi i alla tre församlingarna får ta hand om nyfödda barn i Herren.

Igår när vi hade sista bönetillfället i böneperioden så uttrycktes det att vi inte skall sluta med bönen utan att vi skall fortsätta mötas till bön. Så förslaget som kom var att vi skall fortsätta att några kvällar i veckan i f.d. posthuset och på torsdagar har vi bön här på Monvägen. Vi återkommer med detaljer men – detta är en oerhört viktig del i kyrkbygget, och något som under åren här i församlingen blivit tydligare och tydligare för mig.

Han bönhör oss i rätt tid läste vi. Han säger: ”Jag bönhör dig i rätt tid, och jag hjälper dig på frälsningens dag.” Han ger oss svar i rätt tid, inte alltod i vår tid – utan i rätt tid, på frälsningens dag.

Jag vill också uppmuntra till den gemensamma bönen på lördagar klockan 10:00 i församlingshemmet. Att mötas till bön bygger den andliga enheten och blir till välsignelse för hela Guds församling och för alla våra medmänniskor i Gråbo.

Bön förändrar förutsättningar, bön öppnar upp i andevärden, en bedjande gemenskap hör vad Anden säger till församlingen, bönen bygger upp församlingen och bönen ger Gud utrymme att verka och sammarbeta med oss.

Vi hade temat bygg och lovsjung för ett par veckor sedan – som en anspelning på det vi läste om Esra och Nehemja böcker – eller bed och arbeta som man också kan säga. Vi bygger både i det fysiska och i andevärden, vi ber om en öppen himmel över vårt samhälle och vår kommun och vi bygger en mötesplats mellan Gud och människor mitt i Gråbo centrum.

Vi har mycket bygnadsarbete framför oss – det kommer att ge oss mycket svett och smuts, men också glädje i att arbeta sida vid sida för Gråbos bästa. Svett och smuts får vi duscha av oss på kvällen.

Men vi ser också fram emot att få vara med att uttala försoningens ord till våra medmänniskor, att få leda de fram till Herren och att få döpa de i Hans namn så att han får tvätta de rena i sitt försonande blod.

Vi ber om förvandlade liv, om frälsningsunder mitt i bygnadsarbetet, om medmänniskor som får gå från död till liv. Vi ber att det vi sår ner i bygget får bära frukt i förvandlade människoliv.

Och var och en av oss har en viktig uppgift i det vi står i, ingen står vid sidan utan ditt engagemang i bön, i bygge, i ledaruppgifter, i hemgrupper, i mötet med dina grannar och vänner är nödvändigt.

Vi är alla gåvor varandra till tjänst, ingen kan säga att den inte behövs i kroppen utan alla delar har en uppgift för att hela kroppen skall hållas samman och fungra.

Amen

Sukkot & bönehelg

Postat av
Svara

Predikan vid lovsångsgudstjänsten i Församlingshemmet

Det passar så bra att vi har bönehelg denna helgen och att vi nu möts till lovsångsgudstjänst. Vi är mitt i den judiska veckohögtiden Sukkot, den började i onsdags och håller på tills nu på onsdag. Vid Sukkot eller Lövhyddohögtiden så skall man inreda ett rum som man bor i för att påminna om hur folket de fyrtio årens ökenvandring från befrielsen från Egypten tills man fick gå in i landet.

Sukkot är en riktig festhögtid, det finns ett talesätt som säger att om man inte upplevt Lövhyddohögtiden så har man inte upplevt verklig glädje. Det berättas att Paulus torah-lärare Gamaliel stod på händer och utförde gymnastiska övningar vid festligheterna i templet i Jerusalem, det var riktig partystämning. Högtiden kallades till och med kort och gott ”Festen” i bestämd form.

Så jag tycker det känns mycket bra att vi har inrett ett bönerum där vi har levt tillsammans under den här helgen. Det känns även väldigt roligt att ungdomarna här i församlingen faktiskt nästan har bott här i vår ”lövhydda” och haft gemenskap och glädje och tagit mycket tid i bön och använt sin kreativitet för att uttrycka sin kärlek till Herren och för att formulera sina böner.

Jag är mycket uppmuntrad av att så många unga har funnits med på olika sätt i vår bönehelg och har gjort det till ett festtillfälle för gemenskap och bön. Det tycker jag vi alla skall lära oss av. Gud välsigne er för det föredöme din är för oss!

Det känns väldigt gott att få mötas till lovsångsgudstjänst tillsammans och få jubla och glädjas inför Herren nu som avslutning på helgen.

Glädjen på Sukkot bottnar i att man precis innan har firat den stora försoningsdagen, en allvarlig dag, då översteprästen gick in i det allra heligaste med blod för att försona folkets synder. Detta alvar har nu bytts i jublande glädje över att vara försonade med Gud.

Och denna glädje kan vi ju leva i ständigt eftersom Jesus en gång för alla gått in i det allra heligaste. Paulus skriver i Hebreerbrevet 9:11-28:

Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.

Det är med den verkligheten vi firar bönehelg, det är i det tillståndet vi firar lovsångsgudstjänst. Det är fest, det är seger, du är förlåten, Gud ser på dig med glädje! Jubla, gläd dig över vad du har i Herren!

Mycket av de judiska festerna handlar just om detta – att påminna sig om vad Gud har gjort för folket i historien. Och på samma sätt behöver vi påminna varandra om vad Herren har gjort för oss och berätta och vittna för varandra vad han gör i våra liv.

Vi behöver mötas såhär och proklamera Herrens seger, att tillbe honom för allt gott han har gjort oss. Vi behöver också leva varje dag med detta, både genom bönegrupper, i våra familjer och i våran bönekammare.

Bibeln är en underbar källa att påminna oss om Guds oerhörda gärningar för oss och för alla människor. Vi behöver hjälpa varandra att leva i Guds ord, att uppfylla oss med Herrens undervisning, att låta Ordet forma våra hjärtan, våra tankar och våra liv. Den Helige Anden älskar att använda Bibelordet i våra liv, att tala till oss när vi läser men också att lyfta upp bibelord i olika situationer i våra liv.

Nu efter lövhyddohögtiden, nästa lördag så börjar judarna om i sin läsning av de fem moseböckerna, man börjar i första mosebok och läser om skapelsen och så har man delat in de fem moseböckerna, Torah:n, i 52 block som man läser varje vecka.

Kung David påminner oss om detta i den första psalmen när han skriver:

Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd
och inte går på syndares väg
eller sitter bland bespottare
utan har sin glädje
i HERRENS undervisning a
och begrundar hans ord
dag och natt.

Han är som ett träd,
planterat vid vattenbäckar,
vilket bär sin frukt i rätt tid
och vars blad inte vissnar.
Allt vad han gör lyckas väl.

Så är det inte med de ogudaktiga,
de är som agnar
som vinden för bort.

Därför skall de ogudaktiga
ej bestå i domen,
ej syndarna i de rättfärdigas församling.

Ty HERREN känner
de rättfärdigas väg,
men de ogudaktigas väg
leder till fördärvet.

Vi behöver leva i Herrens undervisning, vi behöver fylla oss med Guds ord och tala och sjunga till varandra i psalmer, hymner och andlig sång som Paulus uttrycker det.

Utan det blir vi rotlösa, vi torkar ut, vi tappar fotfästet och förs med av alla vindar i tiden. Men om vi lever i Herrens undervisning, om vi fyller oss med Guds ord så dricker vi av hans vatten och står fasta när vinden blåser.

Vi lever mitt i världen, mitt i verkligheten – men vi lever inte av världen och är inte beroende av det som världen ger. Utan vi har vår glädje i Herren.
Vänner det är Sukkot, glädjefest, låt oss glädja oss över det fullkomliga offer som vår store överstepräst har gjort en gång för alla. Låt oss påminna oss om vad Herren har gjort för sitt folk i historien, påminna oss om den frälsning och befrielse han har berett, låt oss leva i skriften, äta av Herrens Ord och dricka av Anden.

Nu festar vi vidare!!

Amen!

Min story

Postat av
Svara

Min story

Luk 15:11-24 Berättelsen om den förlorade sonen

Barnatro

Jag är född och uppväxt här i Gråbo, jag känner mig verkligen hemma här och jag är så glad för att jag får bo just här med mina familj och finnas i den uppgift jag gör och får möjlighet att möta er här idag!

Jag har haft en trygg uppväxt, jag har upplevt att mina föräldrar älskar mig och upplevde alltid att jag hade en trygga människor omkring mig som jag kunnat lita på.

Jag kan inte minnas en tid när jag inte trodde på Gud, att det finns en Gud som har skapat allt och som alltid ser mig, det är på något sätt endel av min världsbild och det har jag med mig sedan unga år. Mina föräldrar gick inte ofta i kyrkan, så det gjorde jag inte heller. De hade nog sett för mycket av alla förbud som deras jämnåriga vänner som gick i kyrkan levde med och det präglade nog deras syn på församlingar. Men trots det så ville de att jag skulle gå i församlingshemmets barntimmar och förskola och det var naturligt att jag skulle konfirmeras, på den tiden så gjorde de flesta det, så det har jag traditionen att tacka för.

Men det har inte bara handlat om tradition för mig, jag minns att jag som barn bad och upplevde att det var någon som lyssnade. Jag minns att jag drogs mot kristen tro på olika sätt – en gång, till exempel, när jag tittade på tv handlade det något om en kristen församling – då frågade jag mamma ”Hur blir man med där?”, jag minns inte vad hon svarade men jag minns att jag ville vara med. När jag gick i tredje klass så kommer jag ihåg att jag letade jag efter böcker om Gud på Röselidsskolan där jag gick, för det var som om någon lockade på mig.

Så Gud har alltid funnits för mig kan man säga, jag har haft en barnatro. Och det första jag vill uppmuntra till här idag är att citera något som Jesus säger

”Låt barnen komma till mig och hindra de inte, Guds rike tillhör sådana som de.”

Barn behöver Gud, barn behöver se dig som vuxen vända dig till honom med det som du är tacksam för och det som du oroar dig för, barn behöver se det. Jag minns att min mamma sa till mig en kväll när min Farmor låg för döden: ”Det enda vi kan göra nu är att be till Gud” och vi bad. Det skapar inte oro hos ett barn att se att ens föräldrar också behöver be någon om hjälp – tvärtom förstår barnen detta mycket bra – de är vana att lita på någon större, att lägga sin trygghet i någon annans händer. Och vi som är vuxna behöver lära oss detta från barnen, de är ett föredöme för oss på detta område.

Att bjuda in Jesus

Barnatron var bra, men för mig var det som om jag väntade på något mer, något som jag inte hade ännu, något som jag saknade. Och om livet hade fortsatt på det viset så hade jag troligen tappat bort min barnatro. Men tack vara traditionen så gick jag i konfirmationen i Stora Lundby kyrka och det trivdes jag med, men jag saknade fortfarande något – utan att egentligen kunna sätta ord på det.

Men så på en konfahajk på Åh-Stiftsgård utanför Ljungkile så var det dags för mig. Det var en rolig hajk tror jag, jag minns inte så mycket av den, men jag minns den där kvällsandakten i kapellet, jag minns att jag satt på tredje bänkraden framifrån på vänster sida, lite till vänster på bänken. Kapellet domineras av en stor tavla längst fram som visade en stor skäggig man med en pojke i sin famn, det var en ögonblicksbild ur berättelsen om den förlorade sonen som vi läste tidigare, ögonblicket som beskrivs är precis när sonen kommer hem och faller i faderns armar – det är en väldigt stark bild om att få komma hem till Gud.

Den här kväll talade vår kyrkoherde Carl-Gustaf Stenbäck om att öppna sitt hjärtas dörr för Jesus. Han läste från Uppenbarelseboken 3:20 där Jesus säger:

”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

Och jag minns att Carl-Gustav talade med oss om att man kunde göra precis detta, att jag kunde göra precis såhär, att öppna dörren i sitt hjärta och bjuda in Jesus i sitt liv. Att han vill dela livet med oss, att han vill flytta in i våra hjärtan och liksom dela en måltid med oss.

HÄR var mitt tillfälle, detta var rätt till mig, detta talade rakt in i mitt liv, och jag liksom hörde Jesus knacka på min dörr och mycket symboliskt öppnade jag dörren och bjöd in Honom i mitt liv. Det förändrade allt!

För det var precis detta som jag hade saknat, och det fyllde mig med en närvaro och en vila som aldrig övergett mig. Sedan dess så har Jesus och jag delat livet tillsammans, vi har liksom suttit vid bordet och samtalat över en bit mat och dryck. Och lärt känna varandra mer och mer. Det har jag aldrig ångrat men utan denna förändring hade nog min barnatro falnat bort och levt en tynande tillvaro.

Häromdan talade jag med en person om att man aldrig längre är riktigt ensam, hur livet är som ett samtal, hur jag är känd helt och fullt av någon som älskar mig. Att Jesus är med mig både när allt är bra och när allt går fel, ibland får jag ropa på hjälp och ofta får jag viska mitt tack.

När jag försöker tänka mitt liv utan denna gemenskap, så är det nästan plågsamt att bara tänka sig att mista den närheten och det samtalet. Jag tror jag skulle känna mig så inlåst i mig själv, för nu upplever jag det som att mitt liv istället öppnar sig emot Guds oändliga rike, för dörren jag öppnade för Jesus står öppen emot himlen.

Men allt är inte bara blå himmel och små molntussar, som på en sommardag, för eftersom det handlar om en levande relation med någon och speciellt eftersom den ena parten (jag) inte är fullkomlig – så är det på samma sätt som i andra relationer vi har att man gör bort sig ibland, och att man behöver be om förlåtelse för nåt som blev fel. Men det finns ingen rädsla inblandat i att komma till Jesus och be om förlåtelse – utan istället får jag uppleva hur mycket jag är älskad. Det gör ju också att jag vill jag reda ut det som blivit fel emellan mig och Jesus, och när jag viskat mitt förlåt till honom så upplevs förlåtelsen ofta rent fysiskt som att bli omfamnad av hans kärlek till mig.

Kärleken

Och kärleken är kärnan i relationen. Och en av de första bibeltexter jag lärde mig utantill var ifrån Johannes första brev, det fjärde kapitlet och från vers sju. Där skriver lärjungen Johannes såhär vackert:

”Mina älskade, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. Och Guds kärlek uppenbarades bland oss genom att Gud sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

Mina älskade, har Gud älskade oss så högt, så är också vi skyldiga att älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, så förblir Gud i oss, och hans kärlek har nått sitt mål i oss. Att han förblir i oss och vi i honom, det vet vi genom att han har gett oss av sin Ande. Vi har sett och vi vittnar om att Fadern har sänt Sonen som en frälsare för världen. Om någon bekänner, att Jesus är Guds Son, så förblir Gud i honom och han i Gud.

Och vi har lärt känna och tror på Guds kärlek som bor ibland oss. Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. Så har kärleken nått sitt mål i oss, så att vi kan ha frimodighet på domens dag, ty sådan han är, sådana är också vi, mitt i denna världen. Någon rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomnade kärleken driver ut rädslan, ty rädslan har att göra med straff och den som är rädd har inte nått fram till målet för kärleken. Vi älskar, därför att han först har älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” och ändå hatar sin broder, då ljuger han, ty den som inte älskar sin broder som han har sett, han kan inte älska Gud som han inte har sett. Och det budet har vi fått av honom, att den som älskar Gud, han skall också skall älska sin broder.” (1 Joh 4:7-21, Giertz 1981)

Denna text är en av de bibeltexter som präglat mig mest i livet. Dels är den så oerhört vackert skrivet tycker jag, sen så innehåller den många viktiga sanningar.

Kärleken kommer från Gud, han är kärlekens ursprung. Och det största uttrycket för Guds kärlek till oss är att han sände sin enfödde son, Jesus, för att betala priset för alla våra felsteg så att vi skulle kunna leva för alltid tillsammans med Gud och inte behöva dö i ensamhet för att betala vår egen skuld. Detta är det största och vackraste kärleksbeviset som någon någonsin gett någon – så mycket älskar Gud oss att han gav oss sin enfödde son för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Och när den kärleken drabbar oss och vi öppnar för Guds kärleksgåva in i våra liv, då uppfylls vi av Guds gemenskap, Guds kärlek och får en personlig relation med Gud. Då lever vi våra liv tillsammans med Jesus, vi lever i ett pågående samtal med honom där vi både delar det svåra och det som vi är tacksamma för, livet blir som en pågående samtal över en måltid.

Och om vi lever detta osynligt liv tillsammans med Jesus i våra hjärtan, så kan vi inte samtidigt hata våra medmänniskor – det går inte ihop. Tvärtom så har vi fått ta emot en kärlek i vårt inre som vi vill dela med oss av och ge vidare till de vi möter.

Och vi behöver inte heller längre leva i rädsla för framtiden, utan vi har vår trygghet i relationen med Jesus, han som besegrat döden och som har all makt i himmlen och på jorden, Han är vår vän och Han har lovat att alltid vara med oss och Han har lovat att ingen skall kunna rycka oss ur hans hand och ur hans gemenskap.

Det här är min story, min tro är ganska enkel och jag är ofta ganska svag – men jag tillhör Honom som har all makt i himmel och på jord – och som älskar mig och vill mitt bästa.

Din story

Hur ser din story ut? Jag vill dela med mig av det som Carl-Gustaf Stenbäck sa till oss konfirmander: Du kan öppna ditt hjärtas dörr och bjuda in Jesus i ditt liv just nu. Jag tror att alla människor får ett tillfälle att bjuda in Jesus i sitt liv, och om du inte redan gjort det tror jag att detta är ditt tillfälle.

Du kanske tror på Gud precis som jag gjorde, det är på nåt sätt som endel i din världsbild – det finns en Gud. Men du kan också bjuda in Honom i ditt liv genom att öppna den dörr som bara går att öppna inifrån av dig.

Jesus bjuder oss att dela en måltid med honom, att dela våra liv med honom.

Bibelord: ”Vem är Jesus?”

Postat av
1

Efter önskemål så lägger jag ut mina stödanteckningar från söndagens Mötesplatssamling på temat Vem är Jesus?

Wikipedia skriver: Jesus, eller på hebreiska Yeshua, betyder ”JHVH frälser”, eller Gud räddar, också kallad Kristus.

Jesus är född omkring 7 f.Kr. till 4 f.Kr., uppvuxen i Nasaret i norra Palestina, enligt Bibeln född i Betlehem, avrättad i början av 30-talet e.Kr. i Jerusalem, var en i Galileen och Judeen kringvandrande judisk predikant som enligt evangelierna i Nya Testamentet verkade i omkring tre år innan han dömdes till döden genom korsfästelse.

Så långt Wikipedia…

Men hur skall man veta vem Jesus är? Hur lång var han? Hurdan var han? Vad vet vi egentlingen? Forskningen gör skillnad mellan den historiske Jesus och trons Jesus. Hur skall vi veta? Vilken bild skall vi lita på? Vi har sett målningar och filmer – men det är ju skådespelare som spelat Jesus. Men vem är han? Det tänkte jag att vi skulle ha som ämne här idag.

Jag tänkte att vi skulle låta Jesus själv få berätta vem han är och att vi funderar lite kring några saker som Jesus säger om sig själv. Målet är inte en fullständig teologi om Jesus, men några viktiga karaktärsdrag kommer vi att få med oss.

Bön
–
Matt 11:29 Jag är mild och ödmjuk i hjärtat

Mild
Jesus är behaglig, angenäm, hänsynsfull, mänsklig, vänlig, försonlig, barmhärtig
Jesus är inte kall, sträng och hård

Ödmjuk
Jesus är anspråkslös, saktmodig, respektfull
Jesus är inte högmodig

–
Joh 6:35 Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Jesus fyller våra behov, han inte bara ger oss att äta – han är själva maten som gör så att vi inte svälter. Det finns en hunger och en törst i varje människa som bara Jesus kan fylla.

–
Joh 7:28-29 Jag känner honom, eftersom jag är av honom och han har sänt mig.

Jesus är i en nära relation med Gud och har fått sitt uppdrag direkt av honom.

–
Joh 8:12 Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

Jesus lyser upp det mörka och skumma, färgerna blir tydliga kring honom, saker blir mindre skrämmande när han får lysa upp de. När vi går med Jesus så ser vi farorna och kan undvika de och hindren så att vi inte så lätt snubblar över dem.

–
Joh 8:25-30 De frågade: Vem är du då? Jesus svarade: Begynnelsen…

Jesus är alltings ursprung, han var med från början, han är början. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Det betyder att Jesus har upphovsrätten till ditt och mitt liv.

–
Joh 10:9 Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete.

Jesus är vägen in i Guds gemenskap, det är genom honom som vi blir förlåtna och befriade.

–
Joh 10:11 Jag är den gode herden, den gode herden ger sitt liv för fåren.

Jesus har omsorg om oss och ser till att vi har det vi behöver. Jesus beskyddar oss med sitt liv och han skulle kasta sig i vägen för en kula om någon sköt mot oss – och han har faktiskt redan tagit en kula för att rädda oss från döden.

–
Joh 10:14 Jag är den gode herden och jag känner mina får och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern.

–
Joh 11:25-26 Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?

Jesus är vägen genom döden, hans liv är starkare än döden, han är livet självt. Och när vi har honom i våra ådror och har döden ingen makt över oss.

–
Joh 12:46 Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.

Jesus är mån om att alla som vill vara med honom skall hitta honom, han lämnar ingen, ingen enda, liten eller stor, misslyckad eller lyckad, man eller kvinna kvar – utan har omsorg och lyser upp vägen för var och en av oss.

–
Joh 14:6 Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utan genom mig.

Jesus är den enda vägen till Gud
Jesus är den enda fullkomliga sanningen om Gud
Jesus är det enda livet som besegrar döden.

–
Joh 15:1 Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.

Jesus är roten för livet, det är igenom honom livets sav strömmar in i oss grenar så att livets frukt blir synlig. Och Gud vill att Jesu liv skall få bästa möjliga förutsättning i våra liv.

–
Joh 16:31 Men jag är inte ensam, ty Fadern är med mig. Detta har jag talat för att ni skall ha frid i mig… Jag har övervunnit världen.

Jesus lever i en intim relation med Fadern, även när han övergavs av alla så var han inte ensam. Detta innebär att vi genom samma ande alltid kan leva i gemenskap med Gud. För Jesus harövervunnit världen.

–
Joh 17:16 De är inte av världen liksom inte heller jag är av världen.

Jesus föddes som människa någon gång i början av vår tideräkning. Men samtidigt fanns han i begynnelsen. Han har sitt rotsystem hos Gud istället för i världen. På samma sätt kan vi ha vårt rotsystem i Gud genom den Helige Ande.

–

En gång när många diskuterade vem Jesus var så frågade Jesus vid sina lärjungar:
”Vem säger ni att jag är?” (Matt 8:27-29)

Och det är ju den viktiga frågan, vem säger du och jag att Jesus är. För Jesus diskuteras och används på en mängd sätt både inom kyrkor och i samhället. Är han en god lärare, är han en förebild, är han en tokig judisk förkunnare, fanns han aldrig, lever han idag.

Vår erfarenhet är ju att han lever och att hans liv lever i var och en som satt sitt hopp till honom. Därför blir vår erfarenhet av honom något vardagligt, något som inte är lärosatser utan endel av våra liv.

Precis som lärjungarna har vi vandrat tillsammans med Jesus, och sett honom påverka våra liv. Och precis som lärjungarna får vi frågan ”Vem säger ni att jag är?”

I torsdags fick jag ett mail, en kommentar till vår annons i Lerums Tidning. I mailet stod det följande:

”VEM ÄR JESUS? Undrar ni i er annons.
Jag ville bara nämna detta att HAN är min HERRE och ALLT.”

Vem säger ni att jag är? Det handlar inte att designa sin egen Jesus som vissa gör- utan om att beskriva honom utifrån hur jag har fått lära känna honom genom min egen livsvandring.

Vi skall sjunga Segertoner 38, ”För att du inte tog det gudomliga”, som har betytt mycket för mig och som har satt ord på vem Jesus är i mitt liv, den har funnits med mig under min vandring med Herren. Efter sången vore det gott om någon eller några ville dela med sig av något som Jesus är utifrån era liv, eller ett bibelord som beskriver Jesus för er.

Sång Segertoner 38

Samtal

(Luk 21:8 Många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias)

Jesus i Uppenbarelseboken

Upp 1:10-18
På Herrens dag kom jag i Anden och hörde bakom mig en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade: ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea.” Jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt ibland ljusstakarna en som liknade Människosonen, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande malm som glöder i smältugnen, och hans röst lät som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun gick ett tveeggat, skarpt svärd, och hans ansikte lyste som solen, när den skiner i all sin kraft. När jag såg honom, föll jag ner som död för hans fötter, och han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket.

Jesus som nu sitter på Gud Faderns högra sida visar sig för Johannes på ön Patmos där han sitter fängslad för sin tro. Det är en fruktansvärd syn som slår Johannes till marken – i Gamla Testamentet står det att ingen kan se Gud och leva. Johannes ligger som död men det är samma Jesus han möter – mild och ödmjuk i hjärtat, han säger ”Var inte förskräkt”.

(Avslutning)

Att skapa en ogästvänlig miljö för synden

Postat av
Svara

Vad är synd? Jag skulle vilja använda ett annat ord för att beskriva synd och det är egoism. Det vill säga att drivas av den kraft som fokuserar på mig istället för att drivas av den kraft som fokuserar på andra och på Herren.

När vi som människor i skapelsens gryning valde oss själva före Gud, när vi ville bli som Gud istället för att leva som han skapat oss till en nära och naken relation med varandra och med Herren – då slog vi in på en väg som inte var Guds goda vilja för oss, en väg som inte ledde till liv och gemenskap utan till ensamhet och död.

Egoismen leder mig på en ensam väg, en väg där jag själv väljer mitt bästa före ditt, där jag väljer efter vad jag tycker är bäst och inte det som Gud vet är bäst för mig. Jag missar målet för mitt liv, och det är ju synd och detta är Synd.

Egoismen tar sig väldigt många uttryck i våra liv, egoismen är skyldig till svältkatastrofer och skuldkriser som vi ser just nu på nyheterna, för vi har mat att mätta alla människor på vår jord om vi delar med oss och kortsiktig spekulation, korruption och habegär är orsaken till att länder är på gränsen till konkurs när vårt ekonomiska system inte längre går ut på att bygga upp välfungerande företag utan på att spekulera på andras olycka. Egoismen är också skyldig till att envåldshärskare förtrycker sina folk och att rika länder utnyttjar fattiga länder.

Men Egoismen är även skyldig till att vi sårar, skadar och lurar varandra. Och för att vi hämnas för att ge igen för att någon annan hämnades för att ge igen för att vi hämnades.

Gud skapade oss till gemenskap, för att få ett utlopp för sin kärlek, för att få dela med sig av allt han äger. Kärlek som inte får utlopp skapar meningslöshet, ägodelar som man inte får dela med någon är inte till någon glädje, tid som man inte får spendera med en någon annan är ensamhet.

För min tid kan växlas in till gemenskap när du vill dela den med mig, ägodelar kan växlas in till gåvor som skapar glädje och fyller behov. Meningen med livet är att älska, att älska Gud av hela sin varelse och vår nästa som oss själva.

Och då mitt i en värld sargad av egoismens konsekvenser bryter Herren in, och han gör den mest oegoistiska handlingen man kan tänka sig, han visar hur mycket han älskar oss, hur värdefull du och jag är i hans ögon, han låter sin kärleken få ett utlopp genom att ge av det bästa han äger, den dyrbaraste ägodelen han har, han ger oss sin egen son.

För så mycket älskar Gud oss att han gav oss sin son för att vi genom att tro på honom skall räddas till livet och återförenas med Herren i hans kärleksgemenskap.

Guds son valde inte sitt eget bästa, utan gick den väg som kostade allt, Jesus lämnade härligheten hos Gud och blev som en av oss för att sedan böja sig ner under oss som vår tjänare och tvätta våra fötter.
Han gav inte igen när han hånades, Jesus var som ett lamm som förs till slakt, han öppnade inte sin mun i protest utan lät egoismen få ge sig på den ende som varit helt osjälvisk, han lät oss döda den oskyldige.

Det här var Guds hemlighet, hans plan, att besegra egoismens herre genom osjälvisk kärlek, att en enda oskyldig människa gick i döden för alla andras skull, för att betala den gigantiska statsskuld som var påväg att föra hela världen till total kollaps. Vi var inte kreditvärdiga, därför gick Gud själv i borgen för våra lån och betalade för att vi skulle bli fria.

Gud har köpt oss fria till gemenskap med sig själv, vi är inte längre slavar under egoismens skuldberg utan vi är fria kvinnor och män, vi har fått möta en osjälvisk kärlek hos Herren som kan få bli drivkraften i våra liv.

Men vi lever fortfarande i samma värld, och vi drabbas av samma konsekvenser av människors trasighet, ensamhet och bundenhet. Men nu har vi ett val om vi vill drivas av egoismen eller av kärleken.

Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Rom att:

”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. För livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden.” (Rom 8:1-3)

Om vi tar emot det Gud gjorde genom Jesus så finns ingen dom för oss, det finns inte längre någon skuld att betala. Egoismen hade gjort det omöjligt för oss att leva efter Guds goda vilja, men genom sin kärlek sände han sin egen son för att betala vår skuld och för att i sin egen kropp besegra egoismen – när han lät sig dödas på korset.

Paulus fortsätter:

”Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden. De som lever efter sin köttsliga natur tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. De som följer sin syndiga natur kan inte behaga Gud.” (Rom 8:4-7)

Att leva efter Anden är att låta sig drivas av den kärlek som fokuserar på andra och på Gud, det är utgivande kärlek, det är att låta Guds goda vilja vara den väg jag vill gå. Att leva efter sin köttsliga natur är att låta egoismen driva oss, att min vilja bli viktigare än Guds och att låta min tillfredsställelse komma före dina behov.

Det finns en upproriskhet i vår egoistiska natur som gör att vi inte vill eller kan underordna oss Guds goda vilja, och leva i kärleksgemenskap med Gud. Det är bara genom att kapitulera inför Gud och bekänna att vi inte klarar att leva utan honom, att låta honom befria oss och sedan ge oss av sin Helige Ande som detta blir möjligt.

För Guds ande blir som en källa i våra liv som gör att den törst som vi förut försökt släcka själva, nu fylls av Gud själv.

Jesus säger ”Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram” Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom. (Joh 7:37-39)

Detta levande vatten är källan till liv, så att vi inte törstar ihjäl. Vi behöver inte längre jaga efter vatten i andra källor, utan vi får en källa inmonterad som har vatten som räcker både för oss själva och som flödar över så att vi har att ge vidare till andra. Istället för att lida brist kan vi dela med oss av vårt överflöd. Detta vänder flödet i våra liv, från att ha gått från andra till oss själva, så kan vi nu flöda över till de omkring oss, och leva utgivande liv.

Paulus skriver vidare att:

”Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Rom 8:13-16)

Genom den källa som Gud monterar in i våra liv när vi vänder oss till honom, sin ande, finns det en väg till livet, vi får bli endel av Guds familj, vi blir som barn i Guds hus, vi behöver inte vara rädda mer utan kan komma springande till Gud och ropa Pappa! Pappa! Källan i våra liv övertygar oss om att vi är barn till den Levande Guden.

Nu tillbaka till rubriken för dagen – att skapa en ogästvänlig miljö för synden. Vad menar jag med det? Jo, min tanke med den är att tala om helgelse, att leva i Anden och inte i köttet. För så länge vi lever i den här skadade världen, så kommer vi att stå mitt i striden mellan köttet och Anden, mellan egoismen och kärleken.

Livet utan Gud är ett ensamt liv, där jag är i centrum och där min vilja regerar. Livet med Gud, Andens liv, är ett liv i gemenskap med Gud och hans barn, ett liv som längtar efter att Guds vilja skall få ske. Och därför tror jag inte att tanken är att vi skall kämpa i egen kraft för att försöka leva Andens liv – utan jag tror att tanken är att vi skall hjälpa varandra.

Och då skulle jag vilja att vi funderade över hur vi skapar en miljö där det inte egoismen får diktera villkoren utan där vi hjälper varandra att leva Andens liv. Jag vill att vi funderar på hur oron för att inte räcka till inte skall binda oss utan att vi på de områden vi är svaga får någon som går vid vår sida och stöttar oss.

I Smyrnaförsamlingens vision talar vi om att vi vill vara medvandrare och vägvisare till ett liv med Jesus. Det talar om att vi får gå tillsammans och hjälpa varandra att hitta vägen till Andens liv, livet med Jesus.

Paulus ger dessa råd till församlingen i Kolosse för att skapa denna goda miljö för Andens liv:

”Klä er (därför) som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet. Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” (Kol 3:12-17)

De råd vi får här handlar inte om oss som enskilda utan som gemenskap, detta är något vi skall göra tillsammans, det första jag skulle vilja lyfta upp är därför gemenskapen.

Jag tror vi alla behöver vara del av ett sammanhang, en kristen gemenskap, en församling men att vi också behöver hitta en mindre nära gemenskap, där vi kan få dela våra liv med varandra lite djupare. Jag tror att du och jag behöver ha någon eller några som vi kan samtala med och som känner oss mer än det man kan se på ytan. Någon eller några som vi kan be tillsammans med och som vi vet ber för oss och som frågar efter oss.

Det andra jag vill lyfta upp ur det Paulus skriver är förlåtelsen, att vi är noga med att förlåta och att be om förlåtelse. Att när vi sårar varandra så skall vi inte sopa det under mattan, utan vi skall be om förlåtelse, tala ut och förlåta varandra. Oförlåtenhet blir som sår som varar sig och skapar distans och misstänksamhet.

Det tredje jag vill lyfta upp är kärleken, det som Jesus gett oss som ett bud och som upprepas genom Nya Testamentet; ”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.” (Joh 13:34-35)

Det fjärde är att det skall råda fred i kroppen, Guds frid. Paulus beskriver kroppen i 1Kor 12 och säger: ”Ögat kan inte säga till handen: ‘Jag behöver dig inte’, inte heller huvudet till fötterna: ‘Jag behöver er inte.’ Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga.” (1Kor 12:21-22)

Vi behöver varandra och varje del är viktig, du är viktig, vi behöver uppmuntra och omsluta varandra så att alla får uppleva detta. Gud har satt samman vår gemenskap så att alla har en uppgift.

Det femte jag vill ta upp från det Paulus skrev till församlingen i Kolosse är att låta Kristi ord rikligt bo hos oss. Att vi hjälper varandra att läsa och fyllas med Guds ord, både från evangelierna och från hela Bibeln. Det är grunden för vårt hopp, utan Bibelns undervisning blir vi rotlösa och förs lätt bort av varje villolära.

Kung David inleder Psaltaren med att säga:

”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisninga och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar. Allt vad han gör lyckas väl. Så är det inte med de ogudaktiga, de är som agnar som vinden för bort.” (Ps 1:1-4)

Det sjätte rådet Paulus ger är att använda Psalmer, hymner och andlig sånger för att både undervisa och tillrättavisa varandra och för att av hjärtat tillbe Gud.

Som avslutning vill jag att vi läser ifrån Efesierbrevets 6:e kapitel om den Andliga vapenrustningen, där Paulus också ger oss råd om det Andliga livet:

”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga.” (Efe 6:10-18)

Detta är några råd vi får av Paulus för att skapa en god och gästvänlig miljö för Andens liv. Samtala gärna om detta med varandra – vad är viktigt för att hjälpa oss leva Andens liv och för att skapa en ogästvänlig miljö för köttet, egoismen och synden.

Att be med Gud

Postat av
Svara


Fil 4:4-7
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Var glad, var glad i Herren, ha din glädje i Herren din Gud, låt det märkas, låt alla se i ditt liv att Herren är nära, att han har gjort dig glad!

Låt inte oro för morgondagen gripa dig, och låt inte bekymmer för mat och kläder fylla dig utan ”kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er” (1 Pet 5:7).

Kung David uppmanar oss: ”Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig. Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla.” (Ps 55:23)

Berätta allt för Gud, låt honom höra alla dina tankar, dina behov, dina önskningar och tacka honom för att han har omsorg om dig, att han beskyddar dig, att han mättar dig.

Jesus visade de som lyssnade på honom på fåglarna och på liljorna och talade om hur Gud har omsorg om de och han uppmanade folket som följde honom att liksom fåglarna och liljorna lita på Guds omsorg.

Matt 6:31-34
”Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

Med rätt fokus, när Gud får rätt plats i mitt liv, när Guds rike blir viktigare än mitt eget inflytande, när mitt ego kapitulerar inför den levande Guden och inte jag längre skall hålla upp min stolthet och självständighet utan istället får förtrösta på Herren, så får jag uppleva vilan i Gud.

Då väcks lovsången och tacksamheten, då är vi befriade från upprorets skadeverkningar, då hamnar våra hjärtan och våra tankar under Jesu blods beskydd.

Israels folk, Guds egendomsfolk, som var utvalda och skulle bli till välsignelse för alla folk hade misslyckats helt, de hade blivit av med allt, de var splittrade och många var bortförda, de hade förlorat landet, templet, bara en spillra var kvar när de återvände från fångenskapen i Babel. Nehemja samlade folket när muren var uppbygd och…

Neh 8:8-12
De läste ur boken, ur Guds lag, och utlade texten tydligt så att man förstod det som lästes. Nehemja, ståthållaren, och prästen Esra, den skriftlärde, och leviterna som undervisade folket, sade till allt folket: ”Denna dag är helig för HERREN, er Gud. Sörj inte och gråt inte.” Ty allt folket grät, när de hörde lagens ord. Och han sade till dem: ”Gå i väg och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin och sänd gåvor av detta till dem som inte har något färdigt, ty denna dag är helig för vår Gud. Var inte bedrövade, ty glädje i HERREN är er starkhet.”

”Var inte bedrövade, ty glädje i HERREN är er starkhet.”

Gud hade lovat att ta hand om sitt folk, han hade bevarat de igenom fångenskapen och fört de tillbaka till sitt land, till Jerusalem. Det fanns mycket att sörja över – hur folket hade struntat i Gud, levt egoistiskt och i avgudadyrkan, men nu uppmamades de att jubla, fira och glädja sig i att Herren hade varit trofast och stått fast vid sina löften.

Och det är där glädjen bottnar i, att Gud står fast vid sina löften, han är trofast och även om vi är trolösa. Han är garanten för det förbund som han i gått med oss, det var han själv som uppfyllde förutsättningarna, eftersom vi inte klarade det.

Därför kan vi komma inför honom utan att dölja våra ansikten i skam, därför kan vi jubla inför hans tron. För Gud är trofast mot oss!

Genom den rättfärdighet som vi har genom Jesus, kan vi vara frimodiga och Herren vill att vi frimodigt skall komma inför honom och påminna honom om de löften han gett oss, inte för att han glömt vad han lovat – men för att han vill svara på de bönerna.

Vi har inte en gud som vi behöver vara rädda inför och komma med mössan i handen, med offer och ursäkter och be om en smula.

Nej genom Jeus har vi gjorts rättfärdiga och Gud längtar efter att vi skall be honom om hjälp, att vi skall be enligt hans ord och hans vilja, att påminna de löften han gett.

I Apostlagärningarnas fjärde kapitel kan vi läsa om hur Petrus och Johannes stått inför Stora Rådet, Sanhedrin, eftersom de predikat på tempelplatsen att Jesus är Messias. När de blivit frisläppta möts församlingen och ber:

Apg 4:29-31
”Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord.”

De bad i enlighet med de löften de fått av Herren Jesus, de behövde ju inte påminna Gud om detta egentligen, och det är inte det de gör – utan de samarbetar med Gud, de ber enligt hans löften, de ber med Gud istället för bara till Gud. Jesus hade ju sagt till de att

Mark 16:15-18
”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen” och att ”Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”

Och därför ber de enligt detta löfte, det får vi också göra. Vi behöver inte heller vara försagda eller rädda – att be med Gud är att be om sådant som vi vet är enligt hans vilja.

Och löftet att tecken och under skall följa när evangeliet predikas, gäller lika mycket idag som då och det gäller lika mycket Gråbo som Jerusalem.

Gud vill att vi mer och mer samarbetar med honom i våra böner, att vi ser vår vilktiga uppgift att be om det som Gud har lovat.

Gud säger att vi skall välsigna hans folk Israel, det är viktigt i dessa dagar. Att be att det judiska folket ser den Messias som de väntar på och som den Levande Guden har sänt. Att välsigna och be för det judiska folket är något som skriften talar tydligt om som något där det både finns löften knutna till och något som behagar Herren.

1Mos 12:3 ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”

Men vi får även be enligt de löften och profetior som vi själva fått, allt skall prövas enligt Guds ord, men vi kan frimodigt komma inför Gud och be att han skall öppna dörrar för evangeliet i Gråbo, Sjövik, vår kommun och i Sverige.

Vi kan be enligt de budskap vi fått, det är ingen automatik i bilderna som vi får ta emot, vi kan inte luta oss tillbaka och se hur väckelsen kommer och förvandlar vårt samhälle.

Det är som nycklar för våra böner, det är bilder som vi får be Herren att han skall realisera. Det finns ett arbete för oss och det finns en kostnad att betala.

Petrus och Johannes tillsamman med hela församlingen var beredda att gå in i det som de bad om, att frimodigt predika evangeliet, och de förstod att det fanns ett pris att betala.

Deras bön var inte tillbakalutad – den var kopplad till en vilja att gå den väg Gud ledde dem, de hade redan blivit varnade av de religiösa ledarna, ändå ber de att de skall få predika frimodigt.

Och Herren svarar på deras bön med att fylla de med de mer med sin Helige Ande och lät tecken och under följa deras förkunnelse.

Men förföljelse från makthavare följde också med, det fanns ett pros att betala. Stefanus som säkert var med vid den här bönesamlingen fick förkunna evangelet inför Stora Rådet och sedan blev han den förste martyren.

Vi har fått flera budskap från olika håll att Herren vill förvandla vårt samhälle, vill dra människor till sig, vi skall inte luta oss tillbaka och vänta och se om det blir så utan vi skall ha med dessa buskap i våra böner och be att dessa framtidsbilder får bli verklighet.

Vem känner dina hemligheter?

Postat av
Svara


Idag skall vi läsa ifrån Danielsbokens andra kapitel om kung Nebukadnessars dröm, men jag skall inte tala om drömmen eller uttydningen utom jag tror att storyn runt omkring har något att säga oss och kristenheten idag.

I det första kapitlet så berättas det om hur Daniel tillsammans med en grupp unga män förs bort till Babel när kung Nebukadnessar belägrade Jerusalem. Och hur dessa män sedan skall tränas så att de kunde tjäna i kungens palats och hur Daniel är trogen Herren mitt i svårigheter.

Vi läser Daniel 2:1-30

Nubukadnessar drömde oroligt läste vi, han sökte svar på sina drömmar och sin oro. De visa kunde inte hjälpa honom, magi och religion kunde inte ge honom svar. Jag funderar på om du och jag kunnat du ge honom svar?

Är vi glädjeprofeter som Nebukadnessars vise män, som ger människor de svar de vill ha men inget har att ge när det verkligen gäller? Eller är vi som Daniel och hans vänner som känner den Levande guden och sätter vårt hopp till honom och inte på vår egen förmåga. Är vi självsäkra eller Gudssäkra?

Människor oroas även idag och bär på frågor de inte kan få svar på idag liksom på Daniels och Nebukadnessars tid. De prövar alla möjliga terapier och religioner, man dövar sig med alkohol och mediciner eller använder shopping, sex eller annat för att fly från samma gnagande oro och sömnlöshet som Nebukandessar upplevde.

Han hade visserligen fått en dröm av Gud som han inte kunde förstå, men han hade ingenstans att vända sig eftersom han genomskådat de ”andliga” männen runt omkring sig, de var bara ute efter sin egen framgång och sa bara det de trodde han ville höra.

Hur är det med den kristna kyrkan? Försöker vi spela på samma arena som alla dagens andliga guider , försöker vi bli ”må bra profeter” som inte har något egentligt att komma med utan bara stryker människor medhårs?

Människor genomskådar snart det som egentligen inte kan ge svar på deras oro och deras mardrömmar. De vill ha äkta vara, de vill ha ”uppenbarelse” istället för ”peptalk”. När vi ställs inför människors frågor, får vi inte stå lika handfallna som Nebukadnessars kaldéer, trollkarar, besvärjare och spåmän.

Vi skall inte förlita oss på vår egen förmåga utan gå till han som känner oss fullkomligt och som har alla resurser och svar. Jesus uppmanar oss:

Matteusevangeliet 7:7-11
”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.”

Underbara ord, de vittnar om en Gud som låter sig finnas, som vill bli uppsökt och som ger oss det vi behöver. Den evige Guden kan vi inte se, han är gömd för våra ögon – men han vill uppenbara sig för oss i våra böner.

Och detta handlar inte bara om oss själva, utan vi får be för uppenbarelse för andra runt omkring oss, så att vi kan tala ord från Herren rakt in i deras situationer. Att precis som Daniel och hans vänner vända sig till den Levande guden för att han skall uppenbara det som är dolt, så att Guds ljus kan få lysa upp mörkret i ensamma hjärtan.

Allt detta är möjligt gemom den Helige Ande, som utrustar oss med sina gåvor. Paulus uppmanar församlingen i Korint att söks uppenbarelsens gåvor först och främst eftersom människor behöver det:

1Kor 14:23-25
”Om nu hela församlingen kommer tillsammans och alla talar tungomål, och några som inte förstår eller inte tror kommer in, skall de då inte säga att ni är galna? Men om alla profeterar och en som inte tror eller förstår kommer in, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och ropar: Gud är verkligen i er!”

Precis som Nebukadnessar så är våra grannar och vänner beroende av att få möta ett levande ord från Herren, ett ord som bekräftar hjärtats hemliga tankar och som ger hopp om något mer än det man kan se med sina ögon.

Vi dömer på det man kan se på utsidan – men Herren som känner allas innersta tankar, hemligheter, misslyckanden och sorger kan möta med ett rätt ord av förlåtelse, uppmuntran eller tillrättavisning.

Det står om Jesus att han visste av sig själv vad som fanns i människan, därför kunde han tala rätt in i människors liv. Vi får be till Herren att han utrustar oss med uppenbarelse, både i speciella situationer och som en gåva vi får betjäna varandra med.

Låt oss gå in i bön nu denna sommaren att vi får vara en profetisk gemenskap och att Posthuset får bli en uppenbarelseplats, där Gud uppenbarar sig och lyser upp människors liv.